”Vecka 36″, Sofie Sarenbrant

Semestervistelsen i den skånska småstaden närmar sig sitt slut för bästa vännerna Johanna och Agnes. Båda är gravida och tillsammans med sina respektive vill de avsluta den sista kvällen med en trevlig middag, men den slutar med att Agnes blir osams med sin man och går hem tidigt. Nästa dag uppmärksammas att Agnes är försvunnen, och hon är gravid i vecka 36.

Jag läste någonstans att ”Vecka 36″ är särskilt otäck för den som själv är eller har varit gravid, men som singel med inget annat än diverse mat och dryck i magen kan jag säga att den var ganska läskig för mig också.

Språket i en bra deckare bör vara som riktigt bra typografi: det är sådant som inte syns, sådant man inte riktigt reagerar på. Och det tycker jag att Sofie Sarenbrant har lyckats med. Vad jag menar med detta är inte att språket är platt och tråkigt, snarare tvärtom. Det är (mestadels) befriat från klyschor och fåniga försök till att på något sätt försköna spänningen.  Varje mening i ”Vecka 36″ för handlingen framåt.

Något annat som gjorde att handlingen stack ut jämfört med många andra deckare var att fokus var på de drabbade. Det finns visserligen ett par poliser och givetvis en sliten journalist med i bilden, men dessa blir aldrig så tydliga att de överskuggar intrigerna som pågår inom familjerna Winter och Malm.

Det enda negativa jag egentligen har att säga om Sarenbrants debutroman är dialogerna, som inte på något sätt sticker ut då alla talar likadant och dessutom ganska platt vilket är lite förvånande med tanke på språkets effektivitet på alla andra plan.

Miljöskildringarna är också de kortfattade och inte längre än nödvändigt, men ger ändå läsaren precis så mycket som man vill och behöver veta. Jag såg allting framför mig, och blev dessutom nyfiken på att åka till Brantevik för att spana in omgivningen i 3D.

Slutet är ok även om det var den första halvan av boken som jag fastnade för allra mest. Författaren har lyckats riktigt bra med att bygga upp en spänning och att driva storyn framåt på ett imponerande sätt. Boken kan särskilt rekommenderas som semesterläsning eller till annan tidpunkt då man har möjlighet att sträckläsa utan större avbrott, för få böcker är bättre lämpade till detta än just ”Vecka 36″.

(8/10)

Andra om ”Vecka 36″:
Boktipsbloggen
Boktokig
En bokcirkel för alla
Pocketlover

”Vecka 36″ finns bland annat hos Bokus och Adlibris.

Ps. Sofie Sarenbrant har en trevlig och lättläst blogg med mycket bilder, där man får följa hennes liv som mamma, författare och journalist. Hon finns också på Twitter.

Välkommen hem till mig!

Såhär ser mina hyllplan ut för tillfället:Dessa bokstäver fick jag av Sofie när min min bok kommit ut. Hon beklagade sig då hon inte hittat något frågetecken, men frågan är om det inte var lika bra. Dessa står på hyllan längst upp, och under den mörka tid som varit har bokstäverna lysts upp av en blå ljusslinga som ligger bakom. Nu när solen börjar hitta in genom fönstret igen lyser den in på dessa bokstäver på morgonen. Jättefint!

Här har vi då två biografier om Freddie Mercury samt Sara Lövestams andra roman. Böckerna står inklämda mellan ett par krukor. I den ena sticker det upp drinkpinnar och man kan även skymta visitkort från Världens största älg.

Här är mina nyaste böcker som ännu inte lästs.

Och här en bok som jag nyligen läst, samt Dennis Lehanes ”Gone, baby, gone” som jag påbörjat.

Här är ett gigantiskt sudd, for really big mistakes. Trots att den väl mer är att betrakta som något av en plojgrej är det riktigt bra. Jag skriver dock inte särskilt ofta för hand, och i synnerhet inte med blyerts.

Här har vi böcker som jag antigen redan läst, eller böcker som jag påbörjat. Det finns även en och annan bok som jag läst men inte (ännu?) recenserat. Det var förra året som jag ibland precis hann läsa ut en bok innan jag reste bort, men tänker alltid att jag vill ha boken tillgänglig när jag skriver recensionen och därför inbillar mig själv att det är bättre att vänta till dess att jag kommer tillbaka. Det är det inte. Det enda det gör är att jag glömmer bort allt jag tidigare tänkt att jag tyckt om boken.

Här har vi en lyckosten som jag fått av min faster, ett ljus som jag köpte av en vän i Norge, ett timglas från Hawaii, samt två fotografier. På det ena ses min morfar i unga år, och på det andra min pappa och en av hans systrar.

Kan väl avslutningsvis erkänna att jag fortfarande har lite ”julbelysning” kvar. Det känns inte särskilt juligt, men det är fortfarande så grått vissa kvällar så jag gillar att tända den här röda lampan och även slingan. Det blir ju så mycket mysigare!

Så, vilken/vilka av mina böcker har ni läst, och vilka skulle ni vilja läsa?

Redigerar manus

Jag redigerar manus nu, men det går lite trögt, jag får liksom inte riktigt in rutinen på det hela. Måste skärpa mig. Varje dag kommer jag på en idé till något annat jag vill skriva, men det får jag ju inte. Jag ska skriva färdigt den här först. Ska, ska, ska. Dessutom har jag kommit på en ny titel som känns lite bättre (i alla fall just nu) än de andra titlar som den tidigare haft (vilka är många, säkert sju).

Igår köpte jag Scrivener som så nu har jag det på min lilla Air. Styr upp manuset. Får överblick. Lägger in kommentarer jag själv skrivit från Word som jag sedan ska klara upp. En del låter ungefär såhär: HAHAHAHA SKRIV OM DETTA STYCKE DET ÄR JU KATASTROF!

Well, varför linda in det …

Det här med att skriva på café

Ofta hör man ju om författare som sitter på caféer och restauranger. Jag har gjort det typ två gånger förr, men tänkte vara sådär författaraktig och göra det idag. Jag gick till Mormors bageri på Entré då jag tidigare iakttagit att de har bra bord att sitta vid. Klockan var strax efter 14 vilket var senare än planerat då jag inväntade posten innan jag slutligen gick (väntade avi). Så efter denna vistelse kan jag nu ge er fem anledningar till varför jag inte passar in på café:

1. Handla. Man måste handla för att sitta, det säger sig självt. Jag skulle äta lunch och hade redan innan bestämt mig för att köpa en sallad, men då klockan var efter 14 var ju lunchen slut så på något sätt lyckades jag beställa smörgåstårta istället. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades med det, men min tunga är inte alltid ihopkopplad med hjärnan har jag märkt. Mycket av maten fanns dessutom kvar så jag tror inte alls det hade varit omöjligt att beställa det, men ändå: smörgåsbloodytårta.

2. Borden. Då min rygg är lite för lång (tycker jag då) blir det ofta knepigt att sitta längre stunder vid random bord då jag inte har en stol som går att sänka. Även om möblemanget är fint på Mormors bageri så kände jag efter en timme att det var för lågt. Aj aj.

3. Pratet. Her-re-gud vad det lät mycket, men jag måste ha valt en ganska illa tidpunkt för det var nästan fullt när jag gick därifrån och det lät -så- mycket. Trots att jag hade hörlurar på så hördes det ändå ganska mycket.

4. Konkurrensen. Det är fånigt, men då det inte fanns något tvåbord ledigt när jag satte mig så ockuperade jag ett för fyra och började direkt inbilla mig att jag typ inte skulle få sitta där. Som om någon skulle komma och säga ”hallå det här är ett bord för fyra och du är bara en, det fattar du väl att det inte funkar?”.

5. Moves. Jag lyssnar alltid på musik när jag skriver. Något som jag däremot sällan tänker på är det här med att jag, medan jag skriver och lyssnar på musik, inte kan sitta stilla. Fötterna dunkar liksom i golvet hela tiden. Axlarna åker upp och ner. Fingrarna skriver i takt. Jag mimar ganska ofta också har jag märkt. Ibland råkar det till och med bli mer än mima. Nu när jag tänker efter ser det nog ut som om jag sjunger och spelar piano när jag skriver ibland. Hm.

Låten nedan nöttes ganska hårt idag, och visst, helt meningslöst var det inte. Jag fick tvärtom en hel del gjort ändå. Men lite störande var det ju att hela tiden behöva påminna mina kroppsdelar om att vara stilla. Liksom, vi är bland människor hallå?

Solsken i blick har fått konkurrens

‎”Men när hon ska posera för det obligatoriska författarporträttet på bokens ”inner sleeve” så finns också det obligatoriska kåtsuget i blicken där.”

Intressant att avsluta en bokrecension med att kommentera blicken i författarporträttet, men med tanke på talesättet -skönheten ligger i betraktarens ögon- så kan man ju fundera på vad den här Jens Ganmans ögon är kopplade till. Inte verkar det då vara hjärnan …

”
Besinningslöst och roligt med finess

Liv Strömquist är en av landets ledande serietecknare, arg, bitsk och ofta mycket rolig, här på bokmässan för något år sedan.

Liv Strömquist

”Ja till Liv! – Liv Strömquists ABC”

Galago

Ojämnt

I Liv Strömquist fjärde seriealbum ”Ja till Liv!” är det mesta sig likt: patriarkatet får sig en släng av sleven, liksom klassamhället, kärnfamiljen och könsmaktsordningen och ofta är det riktigt roligt, både skrivet och tecknat.

När Strömquist vill kan hon vara en finessrik samhällsdebattör och politisk kommentator.

Men då och då kantrar det över och blir väl pretentiöst och PK-fotriktigt. Eller bara klumpigt elakt. Vilket antagligen är helt medvetet; författaren öser sin politiska ilska ur en mångtusenårig brunn av ojämlikhet och kvinnoförtryck.

Hon anser sig därmed – antar jag – ha rätt att slåss med alla till buds stående medel.

Patriarkatet (som kollektiv) har så pass mycket skit på samvetet, krig, folkmord, etnisk rensning, exploatering av barn och djur, våldtäkt et cetera. att det ska till rätt mycket innan det kan tillåta sig att ställa sig upp och protestera:

Men det DÄR var väl ändå att gå över gränsen … !?

Som man VILL göra det på var och varannan sida när man läser ”Ja, till Liv!”.

Men man biter sig i tungan.

Givetvis.

Och inser att det bara är att gilla läget. Om inte annat så av strukturella skäl.

Strömquists lustmord på nationalikonen Robert Gustavsson skorrar dock rätt illa.

Jag gillar inte heller Gustafsson. Har alltid uppfattat hans och Killinggängets humor som obehagligt pennalistisk, men Strömquist dödar honom besinningslöst elakt, otyglat och helt utan nyanser. Även om man förstår – i ett större perspektiv – vad hon menar (typ).

Oh, well.

Man får hacka i sig.

Det är bra med fibrer. Bra att späka sig emellanåt; späka sitt ego och sin könstillhörighet.

Och som sagt: ibland är Liv rolig.

Hon spelar rollen som barnet i Kejsarens nya kläder med sadistisk njutning, och pekar ut allt från självupptagna B-kändisar till politisk dubbelmoral med samma frenesi.

Där hennes manlige kollega Martin Kellerman är patologiskt blaserad och ansatt av post-iron- isk weltschmerz uppbådar Strömquist ett anakronistiskt klasshat och innerlig harm över det sjukt själviska och ytliga samhälle vi skapat i nådens år 2012.

Intressant detalj: ytlighet och porrifiering av samhället verkar vara ett av hennes favorithatobjekt. Men när hon ska posera för det obligatoriska författarport- rättet på bokens ”inner sleeve” så finns också det obligatoriska kåtsuget i blicken där.

Liv vill vara snygg, även hon.

Lite dråpligt i sammanhanget.

Men avväpnande mänskligt.

Jens Ganman

”

Recensionen med efterföljande kommentarer finns att läsa här.

Översättning av film- och boktitlar

Med anledning av denna artikel så pågår en diskussion på Språkrådets Facebooksida om bra och mindre bra översättningar av film- och boktitlar. Här är några exempel på det senare:

Jonathan Ljungberg National Lampoon’s Vacation – Ett päron till farsa. Vidrigt.

Adam Davidsson Miss Congeniality (2000) fick den ”svenska” titeln: Miss Secret Agent – lysande…

Morten Solholm Drar mig klassikern från Life Of Brian till minnes. Pythonerna lyssnar på Jesu bergspredikan (runt tetiden) och det uppstår ett espritfyllt munhuggeri om nässtorlek. I dialogen sägs: ”Where are you from, Nose City?” vilket översatts till genialiska och väsentligt roligare: ”Var kommer du ifrån? Näsaret?”. 10p

Anna Wall Den fina, roliga, finstämda filmen ” Swingers” som fick heta ”Du, var är brudarna?”

Den här reflektionen är också intressant:

Lady Flanders Första skräckisen jag kommer att tänka på just nu är Almodovars senaste La piel que habito. Att man översätter titeln är ju självklart. 
Men varför använder man den engelska, The Skin I Live In, i Sverige?!?
Tänkte man ”Oj, det här är jätteutländskt, vi tar en som är lite mindre utländsk”?

Detta känns ju inte alls bekant :
Per-Anders Svärd Det fanns en period då alla amerikanska actionfilmer och thrillers fick heta något med ”dödlig”, ”farlig” eller ”iskall”. Antar att man sparade en massa tid på det. 

Jag gillar även inlägget:
Anne-Mai Carlberg Svengelska! Varför har man givit ett svenskt ishockey-lag namnet ”Växjö Lakers”? Idiotiskt! 

Hej Amerikanisering?

Inleder veckan med en klassiker

Läsarbrev :)

Kan avslöja att … nej, jag får tyvärr inte massvis av sådana här mejl dagligen. Bra inledning för helgen dock

Hej!

Säkert får du massvis av sådana här mail dagligen, men jag måste få säga att din bok är fantastisk! Värme och humor, så att man småfnissar genom varenda mening, och samtidigt ärlig och inspirerande! För varje sida jag läser blir jag säkrare på att det är i den här stilen jag själv vill skriva när jag kommer till skott med den tilltänkta Romanen. Dessutom bor jag i Malmö. Riktigt kul att få läsa om sina hemtrakter, och norrlänningarnas synvinkel av denna ”farliga” stad. Den enda ångesten boken inger är den där ”den får inte ta slut känslan”. Inget går upp mot att läsa en bra bok för allra första gången, och jag snålade med de sista sidorna för att slippa skiljas åt. Mitt syfte med det här mailet är helt enkelt att tacka för en toppen-bok! Fortsätt att skriva, skriva, skriva lika modigt, underhållande och fängslande!

It´s only rock and roll

Den här veckan alltså. Rena vilda västern. Skriver hemtenta i Svenska språket (kul!). Blivit kallad till ännu en jobbintervju i Stockholm (kul!). Antal timmar på tåg under januari: 35 (kul?). Men jag måste ändå säga, att tåg är bland mina absoluta favoritplatser när det kommer till att betrakta människor, och just detta är ju viktigt för den som vill skriva böcker. Jag hade intervjun idag och tog tåget upp till Stockholm igår.

Han tycker sin chef är världens bästa, jobbar som xxxx hos xxxx, har slaggat på sin chefs soffa i tre dagar (oklart varför) och har därför ont i ryggen, tycker chefens hund är irriterande, har precis blivit befordrad och ska anställa två personer som ska vara under honom och ja, han har träffat en helt fantastiskt tjej men det finns bara ett problem. Det är chefens flickvän och han vet inte om nåt.

Nej detta är inte handlingen i min nästa roman. Det var killen bredvid mig på tåget som var på väg till Stockholm för att festa och han hade precis druckit två vinflaskor från bistron och pratade i telefon med sin kompis som han skulle besöka och avslutade med ”Jag berättar aaaallt sen”! Vafan. Jag ville ju veta mer!

Det är inte första gången jag varit med om detta, att människor pratar i telefon om precis allt. Själv kan jag till och med ha problem att prata på tåget om vardagliga saker, just för att någon kan lyssna (intresseklubben osv antecknar jag vet). Men alltså. Om man först berättar för personen bredvid var man klivit på och vad man jobbar med … jag menar. SÅ himla stort är inte Lund.

Jag har under veckan uppdaterat min bokhylla lite också. Mycket välbehövligt. Förutom den sista delen i Murakamis trilogi (hade nästan glömt bort den faktiskt) har böckerna ovan intagit min lägenhet. Förutom att de är mycket vackra och förhoppningsvis mycket bra kan man också se hur olika formgivning dessa har. Sara Beischers debutroman ”Jag ska egentligen inte jobba här” som ligger i mitten syns inte ens. Inte helt optimalt, vill jag påstå. Men formgivaren kanske inte tog hänsyn till att bokryggen tillsammans med andra bokryggar inte skulle sticka ut på en bild från min mobilkamera

Efter att ha läst många tunga böcker på senare tid, alltså fysiskt tunga, blev jag nästan förvånad över att hålla i en pocket igen. Till tågresan valde jag mellan dessa två men hade själv en favorit, och då twittrare röstade på samma blev det slutligen ”Vecka 36″ som fick följa med. Helt enkelt för att jag vill läsa något spännande bland alla mina kursböcker. Romantiken får vänta lite.

Rubriken till detta inlägg kom sig av att när jag igår gick till posten för att hämta ut ett par paket fick jag syn på den här farbrorn. Jag stod och log i flera minuter. Typiskt sådant som gör min dag. En gammal farbror som knappt kan orientera sig kring sin rullator men så har han en Rolling Stones-kasse hängande på styret. Det är ju världsklass.

”Sju år”, Peter Stamm

”Sju år” av Peter Stamm är en märklig och originell historia. Arkitektstudenten Alexander förälskar sig i klasskamraten Sonja, och tillsammans skapar de ett liv i 1980-talets Tyskland. Samtidigt kan Alexander inte låta bli att ha en affär med den polska illegala invandraren Iwona, som han egentligen inte har något att säga till trots att hon redan första kvällen säger sig älska honom.

Peter Stamm har ett enkelt och vackert språk med en perfekt dynamik mellan intrigerna. Detta är en berättelse som berör och engagerar, en historia som rör sig mellan gränserna för vad som är rätt och vad som är fel. Och om att göra fel för att det känns rätt.

”Sju år” är en roman som gör att jag letar efter fel och brister, jag behöver hitta något som är fel med den för en bok om en människa så full av bekymmer kan väl inte själv vara felfri? Den berör mig, engagerar mig, får mig att skratta, sucka och skaka på huvudet. Samtidigt som känslorna Stamms beskrivningar är igenkännande även om man inte själv varit i precis en sådan situation. Han berättar levande och jag får uppleva Tyskland och lära mig mycket om arkitektur. Den är välskriven, helt enkelt. Och jag hittar inget fel. En fullträff.

(10/10)

 

Ett par andra röster om ”Sju år”:

Ingrids boktankar
Kommunalarbetaren

———————–
Finns bland annat hos Adlibris.