2010-talet – årtiondet då vi slutar tala med varandra

”Jag har fått nytt jobb!”
”Ja, jag läste det på Facebook.”

”Jag ska flytta!”
”Ja, jag läste det på Facebook.”

”Jag ska börja plugga!”
”Ja, jag läste det på din blogg.”

”Min favoritförfattare har skrivit till mig!”
”Ja, jag såg det på Twitter.”

Sociala medier är bra till mycket, men jag märker allt oftare att det kan bidra till ett hinder då jag träffar människor ansikte mot ansikte. Jag twittrar, facebookar och bloggar – och jag skriver om mycket vilket gör att den jag träffar oftast redan vet allt. Det gör väl i och för sig inte så mycket, men något jag också börjar uppleva som frustrerande är människor som snokar runt hos alla andra men aldrig skriver något själv. Det blir en så himla stor obalans. Det är inte roligt att ringa till någon och ständigt få höra ”jo jag vet, jo jag läste det, jo du skrev ju det”.

Den omogna tanken som också kan följa vill jag inte heller känna, men gör det ändå. Om jag skriver något riktigt bra på Facebook och du har läst det, varför har du då inte hört av dig? Om jag har skrivit något riktigt sorgligt på Twitter och du har läst det, varför har du då inte hört av dig och frågat hur jag mår? Förutom att sociala medier är ett fantastiskt sätt att skapa och bevara nätverk, kan det också ge upphov till för mycket ifrågasättande och analyserande av andra människors beteenden.

Något som också har varit mycket i medierna är att människor gärna framställer sig själva i sociala medier som lyckligare än de egentligen är, men är det så himla konstigt då? Skriver jag en rad om något riktigt roligt som har hänt får jag för det mesta massor med respons. Skriver jag en rad om något riktigt tråkigt som har hänt får jag max en tiondel.

Jag samtalade också just om detta med en kompis häromdagen, om hur olika gränser vi har gällande vad vi skriver om. Jag vet människor som uppdaterat om skilsmässor, tragiska dödsfall, olyckor, brott, missfall och även rena bråk man och hustru emellan. På ett sätt kan jag förstå att man gör det (förutom det med pågående bråk), för det är ett relativt enkelt sätt att nå ut till många utan att behöva tala om det enskilt för var och en. Men det leder också till ännu en sak jag börjat irritera mig på -bara för att du skrivit något på internet innebär det inte att jag läst det.

”Ja du vet vi har ju gjort slut för ett par månader sen.”
”Va? Nej?”
”Va? Vet du inte? Men jag skrev ju det på Facebook?”

Det kan bli ganska pinsamt. Och jobbigt. Jag vet inte riktigt hur eller om det går att få någon sorts balans. Människor är olika. Det med att man undrar varför en person inte kommenterat trots att den har läst om något väldigt bra eller något väldigt dåligt är ganska banalt, men ändå vet jag många som känner likadant. Människor som gärna talar öppet om hur fånigt de tycker det är med folk som uppdaterar Facebook varje dag samtidigt som de själva är inne och läser överallt … patetiskt. Ibland har jag lust att helt blockera dessa människor från mina sociala kanaler, men nä. Det pallar jag ju inte. Det går dessutom inte om jag nu inte låser mitt Twitterkonto och sätter lösenord på min blogg och det vill jag inte.

Men avslutningsvis måste jag ändå säga att sociala medier såklart har haft mycket bra inverkan på mitt liv. Mitt kontaktnät inom mitt största intresse – litteratur och skrivande – var nästintill obefintligt år 2008. Idag är nätverket så stort att det alltid finns någon att samtala med och be om råd. Min egenutgivning hade aldrig blivit verklighet om det inte varit för internet, och dess framgång hade antagligen helt uteblivit om jag ej varit så aktiv inom detsamma. Så jag antar att det – precis som allting annat – har sina bra och dåliga sidor.

About these ads
Det här inlägget postades i söndagskrönika. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till 2010-talet – årtiondet då vi slutar tala med varandra

  1. a Lady & a Tramp skriver:

    huvudet på spiken!

  2. Anna Ljungdahl skriver:

    Bra skrivet! Jag håller med helt och hållet :-)

  3. jennyforsberg skriver:

    Väl talat! Jag har också varit på gång att skriva ett liknande inlägg flera gånger. Det finns ju så många som är passiva Facebookanvändare. Som läser allt men som ALDRIG NÅGONSIN uppdaterar sin egen status. Jag tänker inte ens på att jag är Facebookvän med dem – jag märker ju aldrig av det. Och så ses vi på stan och de vet precis vad jag har haft för mig på sistone (precis som du beskriver) men jag har ingen aning om vad som händer i deras liv. Obalans var ordet, sa Bull.

    • malinthewriter skriver:

      Ja ibland får jag syn på nån person och bara … jaså vi är vänner? För de skriver aldrig eller kommenterar eller nåt, men läser allt. Det börjar faktiskt störa mig.

  4. Lottens Bokblogg skriver:

    Mycket bra formulerat.
    Jag tillhör de som uppdaterar ofta, och får spridda kommentarer. Men är inte världsbäst på att kommentera heller…
    Jag var skeptisk till att vara för personlig ganska länge, och är det fortfarande. Men förra året dog min pappa på mina systrars födelsedag. För att förhindra alla gratulationer i stil med ”hoppas ni har en fantastisk dag” så la de ut på FB att pappa gått bort. Och då gjorde jag det också. När jag sen kom tillbaka till jobbet veckan efter så fann jag att det var väldigt praktiskt. Det hade spridit sig som en löpeld där, och jag slapp alla hurtiga ”hur har du haft det i sommar?” eller ”hur mår du?”, för de flesta visste redan. Och jag slapp också ringa mina riktiga vänner, de ringde mig när de såg statusen.
    Men visst blir det absurt ibland hur mycket man ”vet” om personer!

    • malinthewriter skriver:

      Jag tycker inte man behöver kommentera allting, men jag menar om du träffar nån som läser allt du skriver men aldrig kommenterar eller uppdaterar själv, det blir sådan obalans. Vad trist med din pappa, och i sådana situationer kan det ju faktiskt vara skönt att skriva ut det på Facebook så alla kan läsa. Samtidigt vet man ju inte alltid säkert om ”alla” har läst det och då kan det också bli märkligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s