Det här med att skriva på café

Ofta hör man ju om författare som sitter på caféer och restauranger. Jag har gjort det typ två gånger förr, men tänkte vara sådär författaraktig och göra det idag. Jag gick till Mormors bageri på Entré då jag tidigare iakttagit att de har bra bord att sitta vid. Klockan var strax efter 14 vilket var senare än planerat då jag inväntade posten innan jag slutligen gick (väntade avi). Så efter denna vistelse kan jag nu ge er fem anledningar till varför jag inte passar in på café:

1. Handla. Man måste handla för att sitta, det säger sig självt. Jag skulle äta lunch och hade redan innan bestämt mig för att köpa en sallad, men då klockan var efter 14 var ju lunchen slut så på något sätt lyckades jag beställa smörgåstårta istället. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades med det, men min tunga är inte alltid ihopkopplad med hjärnan har jag märkt. Mycket av maten fanns dessutom kvar så jag tror inte alls det hade varit omöjligt att beställa det, men ändå: smörgåsbloodytårta.

2. Borden. Då min rygg är lite för lång (tycker jag då) blir det ofta knepigt att sitta längre stunder vid random bord då jag inte har en stol som går att sänka. Även om möblemanget är fint på Mormors bageri så kände jag efter en timme att det var för lågt. Aj aj.

3. Pratet. Her-re-gud vad det lät mycket, men jag måste ha valt en ganska illa tidpunkt för det var nästan fullt när jag gick därifrån och det lät -så- mycket. Trots att jag hade hörlurar på så hördes det ändå ganska mycket.

4. Konkurrensen. Det är fånigt, men då det inte fanns något tvåbord ledigt när jag satte mig så ockuperade jag ett för fyra och började direkt inbilla mig att jag typ inte skulle få sitta där. Som om någon skulle komma och säga ”hallå det här är ett bord för fyra och du är bara en, det fattar du väl att det inte funkar?”.

5. Moves. Jag lyssnar alltid på musik när jag skriver. Något som jag däremot sällan tänker på är det här med att jag, medan jag skriver och lyssnar på musik, inte kan sitta stilla. Fötterna dunkar liksom i golvet hela tiden. Axlarna åker upp och ner. Fingrarna skriver i takt. Jag mimar ganska ofta också har jag märkt. Ibland råkar det till och med bli mer än mima. Nu när jag tänker efter ser det nog ut som om jag sjunger och spelar piano när jag skriver ibland. Hm.

Låten nedan nöttes ganska hårt idag, och visst, helt meningslöst var det inte. Jag fick tvärtom en hel del gjort ändå. Men lite störande var det ju att hela tiden behöva påminna mina kroppsdelar om att vara stilla. Liksom, vi är bland människor hallå?