Jag vet inte vad som har hänt, men några recensioner som jag skrev i somras har försvunnit. Som tur är brukar jag anteckna i mobilen, och det hade jag gjort även med tankar kring denna bok. Otur att min mobil blev stulen.
Novellsamlingar är lustiga. Jag vet inte riktigt, men det känns nästan lite fel att bedöma en novellsamling som helhet, i synnerhet när mannen bakom dem skriver noveller som ingen är den andra lik. En del är obehagliga. En del är fåniga. En del önskar jag att han skulle fortsätta skriva på, för jag vill läsa en fortsättning trots att det inte finns någon. ”Pepparkaksflickan” är en sådan berättelse. Så full av liv och handling som inte riktigt borde ta slut. Det är den typen av novell som inte bara handlar om skräck, utan också om känslor.
”Katten från helvetet” fick mig att göra högst synliga grimaser medan jag läste. Den var otäck men jag ville ändå fortsätta läsa. ”Sitta i skiten” var enbart äcklig. ”N.” gillade jag skarpt. Den inledande novellen ”Willa” var en svag början.
Visst har det sin charm med dessa mer eller mindre korta berättelser, men jag föredrar helt klart romaner. Inget tvivel om saken. Jag gillar inte riktigt den här ovissheten innan jag börjar läsa en ny novell, för den handlar inte bara huruvida nästa berättelse kommer att vara intressant och fängslande, utan snarare om den överhuvudtaget är läsvärd. Kvaliteten är för ojämn. Även om det nu var ett tag sedan jag läste den så syns det på omslaget lite vad jag tycker om den, för omslaget är slitet. Färgen på sidorna har nötts bort för att jag burit runt på den så mycket utan att läsa ut den.
Enligt min mening skulle ”Strax efter solnedgången” varit betydligt bättre om några noveller plockats bort, men det är ju jag det.
(4/10)
Andra bokbloggare om ”Strax efter solnedgången”:
Hellre barfota än boklös
Fiktiviteter
En bokcirkel för alla
Malin Johansson - skriver mycket, läser mer. 