Snälla sluta skicka uppmaningar på Facebook om att jag ska skriva om resmål i syfte att stödja bröstcancermedvetenheten. För egen del tycker jag snarare det är respektlöst och totalt intetsägande att förmedla den här typen av statusar. På vilket sätt uppmärksammar det bröstcancer att jag skriver på min status att jag ska åka till Dominikanska Republiken i 17 månader? Absolut nada. Förutom alla stackars män då som faktiskt tror att jag ska åka dit eftersom de absolut inte får veta det meningslösa som denna helt osanningsenliga info grundar sig på.
Bröstcancer är inte något som bara drabbar kvinnor. Många män mister sin mamma, fru, kusin, faster, moster, mormor, farmor och sorgligt nog även sina döttrar till detta. Jag tycker visserligen att man kan skämta om det mesta, men dessa statusar påstår sig syfta till att öka medvetenheten om just bröstcancer. SÅ löjligt och motsägelsefullt.
Det finns också de som motsätter sig detta genom att posta postgiron till olika fonder, egentligen behöver man inte ens skänka pengar. Varför inte istället berätta om sina egna kopplingar till cancer? Det skulle helt säkert beröra och engagera betydligt fler än en bluffrad om att man ska åka till Mexico. Det här spektaklet får ju snarare motsatt effekt, folk blir trötta på ”uppmärksammandet”.
Jag vet flera som drabbats av cancer, gamla människor som mellan besked och sista andetaget bara haft ett par veckor. Sådana gånger som omgivningen alltid blir i chock, eftersom ”hon verkade ju helt frisk när jag träffade henne senast”, men snabbt efteråt lägger till ”men det var ju tur att det gick snabbt”. Om min farfar sa ingen så.
Hans sista sommar blev densamma som min första bok kom ut. Farfar åkte in på akuten, jag svarade på roliga mejl från människor som läst min roman. Farfar fick blodtransfusion, jag pratade i Norra Västerbotten om hur kul allt var. Farfar flyttades lasarettet i Piteå, jag pratade om skrivande i P4. Farfar skulle kanske få komma hem, jag fick veta att tidningen Solo ville ha med ett helt kapitel från Kär lek?. Farfar blev sämre och från att ha nästan fått komma hem började det talas om att han antagligen inte kommer hem alls. Låtsasglad om dagen, gråter om natten. Den gången när jag skulle hälsa på farmor och jag hann knappt säga hej innan hon började gråta och sa att hon verkligen försökte vara stark, men att det var inte så lätt. Jag hade aldrig sett henne gråta förut.
Hela sommaren som en berg- och dalbana av sämsta sort. Aggressiva bakterier, antibiotika, flytt mellan sjukhus och avdelningar. ”Nu är nog slutet nära”, sa man. ”Han kommer säkert igen”, tänkte jag. Nackdelen med att vara optimist är att verkligheten ibland smäller till en som en vägg.
Sista gången vi träffades frågade han mycket om hur det gick med min bok, han var mycket intresserad av det och min faster som nästintill ständigt var hos honom höll honom informerad. Han tyckte också det var roligt att han faktiskt var med på ett hörn i boken, ett verkligt scenario som finns att läsa här. Faster läste högt, farfar skrattade gott. Det gör jag också varje gång jag tänker på det. Är så tacksam för den kvällen.
Farfar hade varit inlagd förr och alltid tjatat och bråkat för att få komma hem, farfar var en envis man. Redan sommaren 2010 var farfar mycket dålig och alla trodde redan då att hans sista tid var kommen, men på något sätt kom han tillbaka. I flera månader var han piggare än han varit på många år. Vi spelade stötpoker och åt våfflor som ingenting hade hänt.
Men han bråkade inte den här gången. Och trots att han var omplåstrad överallt på grund av sin tunna hud verkade han glad, så glad. Som om han funnit ro med vad som väntade. Precis innan jag gick ut ur rummet höjde farfar en hand och sa: ”Du, skriv om mig!”
Den 25 augusti 2011 fick jag ett mms från min faster. Det var en bild på min farfars högra arm där huden höll på att rinna av som om den vore tvål. Konsekvenser av flera års ätande av kortison. Han skrek, sa hon. Det gjorde så fruktansvärt ont.
På förmiddagen den 28 augusti förra året hörde jag pappa prata i telefon på nedre våningen, och jag gick ner när han lagt på. Han satt i fåtöljen och sa att ”det var slut nu”. Med det menade han livet. Han sa det som om ingenting förändrats. ”Det var ju väntat”, fick jag höra säkert tjugo gånger under ett dygn. Pappa sa det flera gånger, men det kändes som om han istället för att övertyga mig, försökte övertyga sig själv. Låtsas som ingenting. Det är lite av en grej i min familj, oavsett vad som händer ska man verka som om det var väntat.
Och så blev det begravning. ”Du kan väl skriva något till begravningen Malin? Du som skriver så bra”, sa man till mig. Jag sa ja, men utan att veta att det kunde jag inte alls. Farfar är den första närstående som försvunnit för mig. Jag kunde inte hantera det. Jag blev irriterad när någon sa ”att det var bra att han slapp lida mer”, även om det givetvis var sant.
Jag saknar farfar väldigt ofta, tänker på honom nästan varje dag. Något som oroar mig är att jag glömt bort saker han brukar säga, uttryck som han ofta använde. Han hade många sådana. Någon av mina släktingar kanske läser detta och kan bidra med några? Gör gärna det, om ni vill och kan.
I alla fall. Min farfar levde ett långt och lyckligt liv, men han hade hudcancer som gjorde de sista åren till en ojämn plåga. Han hade dessutom reumatism och visste aldrig om han ens skulle kunna kliva upp på morgonen när han gick och la sig för natten. Ibland vaknade han med en ålder långt under hans egentliga, ibland vaknade han med en fot i graven.
Med det sagt, så ser meddelandet som jag nu fått tre gånger på Facebook ut såhär:
_
”Okej vackra damer,nu är det den tiden på året igen … dags att stödja bröstcancermedvetenheten! Vi kommer alla ihåg förra årets omgång då du skulle skriva din bh färg som din status? Eller hur vi vill ha vår handväska till hands? Förra året tog så många delar att det gjorde nationella nyheter och ständig uppdatering av status påminde alla varför vi gör det här och hjälpte höjning … medvetenhet! Berätta inte något för män vad statusen betyder … låt dem gissa! Och snälla kopiera och klistra in (i ett meddelande) detta till alla dina kvinnliga vänner!
Tanken är att välja den månad du är född och den dagen du föddes. Förmedla detta till flickor bara och låt oss se hur långt den når runt. Den sista om behå gick runt i hela världen. Din status borde säga: ”Jag ska åka till________________i___________ månader.” Den dag du föddes bör vara hur många månader du ska vara borta.
Januari – Mexiko
Februari – London
Mars – Miami
April-Dominikanska republiken
Maj – Frankrike
Juni – St Petersburg
Juli-Österrike
Augusti – Tyskland
September – New York
Oktober – Amsterdam
November – Las Vegas,
December – Alaska”
_
Inte vet jag om någon kommer att orka läsa allt det som jag har skrivit ovan. Är det läsvänligt för någon annan än mig själv? Jag vet inte. Men Alla Helgons Dag står för dörren och farfar var väl förvisso inget helgon, men en minnesvärd, älskad och saknad människa, det är han och kommer alltid att vara. Istället för att raljera kring födelsedatum och geografiska platser så önskar jag att vi den här veckan kan hylla de vi har på den plats som betyder mest: I hjärtat.
Cancer dyker upp som svarta hål överallt, inte bara i brösten hos kvinnor. Cancer förstör så mycket, en mer skrämmande sjukdom finns inte. Jag tänker inte länka till olika postgironummer för att ni ska hitta till fonder ni kan donera pengar till. Jag är övertygad om att ni hittar dit, om ni känner för det. Istället skulle j
ag vilja be om en helt annan sak, något som jag tror kan vara mer i värde:
Skriv om era egna erfarenheter om cancer, oavsett om de är svåra, många, korta eller inga. Skriv i er blogg, på Facebook, Twitter eller lämna en kommentar här. Skicka gärna eventuell länk till malinthewriter@gmail.com eller skriv den i en kommentar så kan jag lägga in länkar till era texter här nedan. Låt oss tillsammans verkligen uppmärksamma hur cancer fungerar och vad den kan göra både på den som direkt drabbats, men också hur den påverkar dess omgivning.
Enligt det där kedjebrevet skulle min farfar tillbringat 6 månader i New York. Oavsett var farfar är, är jag övertygad om att han trivs bättre där.
I’m going to beat this cancer or die trying.
– Michael Landon
Malin Johansson - skriver mycket, läser mer. 
Väl talat! Jag blir hur irriterad som helst på det där fåniga Facebooklarvet. Så här skrev jag i vintras när jag precis hade förlorat en vän som hade cancer: http://jennyforsberg.wordpress.com/2012/02/03/ett-missat-samtal/
Ja, du ser. Det DÄR kommer jag fortfarande ihåg. Riktiga livet, det är sånt som berör.
Mycket bra skrivet! Har själv förlorat många släktingar och närstående pga cancer (bl.a min morfar och min farfar, som avled kort efter varandra). Blir spyless på alla de där klumpiga försöken som görs att ”uppmärksamma” bröstcancer. Och med tanke på att en liten del av dem som drabbas av bröstcancer faktiskt är män blir det extra omänskligt att helt försöka hålla alla män utanför. Gör om, gör rätt, säger jag bara. Underbart initiativ att publicera gironumren till dem som faktiskt kan göra skillnad! Jag har själv skänkt pengar till cancerforskningen eftersom jag förlorat så pass många närstående pga det.
Tack Johan. Det verkar mer som att vem det nu än är som startar sånt här vill ha uppmärksamhet, för bröstcancer får ju inte särskilt mycket utrymme i etern … 😦 Så trist med din morfar och farfar. Flera som går bort nära inpå är en mardröm jag hoppas slippa uppleva.
Bra där, Malin!!!
Blir så trött på alla de där statusuppdateringarna som är så himla meningslösa.
Jag miste min mamma i bukspottkörtelcancer och kan bara säga att det är en djävulsk sjukdom både för de drabbade och de nära anhöriga som står hjälplösa bredvid och inget kan göra.
Skulle kunna göra ett långt inlägg om allt det här men nöjer mig med att säga att jag håller med dig!!!
Så trist att höra Cicci, men tack för att du delar med dig. ❤
Mycket fint skrivet! Min pappa drabbades av malignt melanom, men är botad från det nu. Han har fått en form av leukemi nu, men den är under kontroll. Han har gjort en by-pass operation och några år senare satt in en pace maker. Han är gammal och skröplig och jag är rädd…
Tack för uppmuntran om att sluta vara ytlig utan berätta egna erfarenheter i stället!
❤
Jag reagerade på samma sätt. Varför skriva en statusrad som ingen förstår? Hur många sätter sig ned och gissar vad som ligger bakom?
Min mormor hade cancer i blodet, något hon levde med i rätt många år. Jag minns henne som tunn, skröplig men med en ständig glimt i ögonen, även fast hon stundtals hade väldigt, väldigt ont.
Min moster fick bröstcancer för 3 år sedan, Förra veckan påbörjade hon första strålningsdosen då läkarna upptäckt metastaser från den första cancern i hennes skelett.
Att då skriva en tramsig statusuppdatering som inte har någon som helst tydlig koppling till cancerforskning eller upplysning – det känns för mig som ett hån mot dessa kvinnor. Ett hån mot min mosters man och mina kusiner, samt deras barn som fullkomligt skiter i kedjebrev i sociala medier – för dom lever med vetskapen att deras fru, mamma, mormor och farmor kanske inte klarar sig den här gången.
Det här är inte den sortens uppmärksamhet som är av godo.
De flesta som jag såg antog ju bara att den som skrev det skulle åka utomlands, det fanns egentligen inte ens något att missförstå. Så fel är den ju. Jag vet inte särskilt mycket om cancer, mer än att det är förjävligt, men hoppas verkligen det kommer att gå väl för din moster. Kram ❤
Jag miste min far i lungcancer men inte kommer han tillbaka för att jag åker till Amsterdam i 24mån Väldigt vältaligt skrivet fortsätt så, ha en bra allahelgona och det är bättra att stödja bröstcancer och prostatacancer fonderna genom bidrag och att köpa deras pins
Tack Lena, det ska jag göra. ❤
Mmmm. Cancer suger. I vilken form, färg eller skepnad den än tar på sig. Din farfars skinn ”rann” av armen. Min mamma hade lymfvätska som trängde ut ur skinnet i benen som var tjocka som hennes lår. 12 timmar innan hon dog sa hon att vi skulle få en lektion i cancan, bara benen läkte. Bilden av mamma, med fötter och underben inlindade i tidningspapper och plastpåsar knutna utanpå för att inte blöta ner överallt är lika levande idag som för 11 år sen. Idag tittar jag mig själv i spegeln så lite så möjligt, allt för att slippa se eländet. Och jag har ”kommit undan lindrigt”. Jag har ”bara” haft bröstcancer. Men behandlingarna gör en så himla sjuk så det är löjligt! Att jag idag är frisk säger alla är bra och det är det så klart! Men biverkningarna av behandlingarna sitter djupt ner i märgen i kroppen och i själen. ”Fantastiskt” sa sjukgymnasten, ”det är inte många som inte har någon form av störning åt lymfödem i sin arm! Du måste tänja armen oxå, för biverkningarna av strålningen kommer nu.” Såren är djupa och inte för något kommer jag nånsin att vandra den vägen mamma gjorde. Jag har en positiv livssyn, jag njuter av livet. Den dag jag inte kan det längre, tackar jag för mig, snabbt och enkelt. Sen hoppas jag ju så klart att den dagen ligger många år in i framtiden! Lena
Det känns nästan som att utrymmet för att faktiskt få vara ledsen och frustrerat är alldeles för litet idag? Det talas mest om tur och att man ska vara tacksam om man överlever cancer. Kram till dig Lena!
Så himla bra inlägg! Detta ska spridas! Alla bör läsa detta inlägg.. jag jobbar själv med cancerpatienter dagligen, alla som börjar behandling inom vissa diagnoser passerar oss på mitt jobb och sedan följer vi dem ibland till livets slut. Vissa öden är fruktansvärda!! Respekt och inga kedjebrev är det som behövs!
❤
Efter att ha torkat mina tårar länkade jag hit till dig via min sida på FB och skrev följande:
Stark och skarp berättelse som berörde och berör. Vi är många som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med cancer.
Alla bidrag till cancerfonden gör nytta.
Jag tror personligen att det som Malin beskriver i sin blogg, dvs att berätta om hur man drabbats antingen personligen eller via vänner och andra nära gör mer nytta än kryptiska statusuppdateringar (även om syftet är gott).
Jag missar aldrig en mammografi och är lika rädd varje gång för utfallet. En av gångerna blev jag remitterad för vidare undersökning med såväl ytterligare röntgen som punktion. För er som inte vet vad punktion är så betyder det att en läkare sticker med något som ser ut som en grov strumpsticka upprepade gånger i bröstet eller i mitt fall i båda brösten – utan bedövning. Min make fick sitta och hålla i mig för att jag skulle klara smärtan och sitta still. Efter en första vända så konstaterade läkaren att han var tvungen att göra om hela proceduren igen…
I mitt fall slutade det denna gång väl. Inget ont hittades. Men resan från undersökning till besked kantades av ren och skär dödsångest. Jag är tacksam men det finns de som ej haft samma tur som jag hittills haft. Jag har både vänner och släktingar som gått bort i cancer. Mer forskning behövs!
Läs gärna hela Malins berättelse via länken – den berör!
Tack för din text Susanne. Jag tror alldeles säkert den uppmärksammar vikten av mammografi betydligt mer än någon resa till okänt resmål … kram till dig.
Mycket bra skrivet! Själv har jag inte svarat på såna där saker på facebook, har inte förstått vitsen med dem.
Jag har ingen direkt erfarenhet av cancer, men är otroligt rädd för att någon jag älskar (eller att jag själv för den delen) ska drabbas! Min morfar dog av cancer, men jag var inte född än när han gick vidare, däremot kan jag verkligen känna med mamma som berättat att han dog innan han ens fått träffa sitt första barnbarn. Jag är verkligen tacksam för att min son har fått träffa både mormor, morfar, farmor och farfar!
Jag är också väldigt lyckad lottad som har alla mina närmaste kvar fortfarande, förutom farfar som gick bort förra året. Blir så otroligt berörd när jag läser kommentarer här om människor vars nästan hela familj drabbats av cancer. 😦 Kram
Tack för ditt kloka inlägg. Jag förlorade min mamma till cancern för 2 år sedan, och jag blir ytterst provocerad av de här statusuppdateringarna. Hur kan det uppmärksamma cancer om man skriver sin bh-storlek eller var handväskan ska stå eller att jag ska resa 14 månader till Frankrike?! Min mamma kommer aldrig tillbaka, och jag tror att de som skriver sådana uppdateringar är personer som själv inte upplevt cancerns fula ansikte i sin närhet. Jag blir bara arg och ledsen.
Har skrivit ett blogginlägg om det nu också. http://ninasskrivarlya.blogspot.se/2012/10/om-facebookuppdateringar-och-brostcancer.html
Kram till dig Nina ❤
Jag håller med dig så mycket att jag faktiskt inte riktigt vet vad jag ska skriva. Jag har alltid tyckt att de där statusarna är ett fruktansvärt dåligt påhitt, som om det skulle hjälpa? Är det bara ett sätt att lätta samvetet, att tro att man har gjort någonting för att man har skrivit vilken färg man har på bh:n? Allvarligt, liksom?
Mycket i mitt liv är färgat av cancer, åh vad jag avskyr bara ordet. Min morfar hade cancer och dog förrförra året. Det var bland det värsta som hänt i mitt liv. Det var många här också som sa att ”det var väntat”, men det gör det ju inte lättare för det. Det gör inte mindre ont. Min mamma, min moster och min syster har alla haft cancer. De har överlevt. Hur tacksam man än är över det gör det inte heller att det är mindre svårt när det händer.
Tack för att du skrev det här, och delade med dig. Du skriver så fantastiskt fint. Jag är så ledsen för din farfar.
Jag håller med om att det här verkligen borde spridas, för det här är så mycket mer att göra människor medvetna än att skriva en statusuppdatering som ingen ändå förstår. Jag hoppas att jag orkar och kan skriva något, jag också. Jag ska i alla fall försöka.
Herregud :´( Kan inte ens tänka mig hur det skulle vara att ha så mycket cancer (avskyr också ordet) i sin närhet. Och även om de har överlevt kan jag tänka mig att det aldrig riktigt går att slappna av.
Det är väldigt jobbigt att skriva om men jag tror verkligen det är bra, både för en själv och andra i ens närhet. Kram ❤
Det snurrar många tankar i mitt huvud nu, stackars dej som råkat ut för allt detta…min pappa opererades för prostatacancer för en månad sen, och nu väntar vi ju bara på provresultaten, hoppas hoppas hoppas att han inte behöver strålas…som sagt, många tankar i mitt huvud…
😦 Tänker på er. Hoppas allt går bra. Kram
Tack. Så vackert skrivet och rakt in i hjärtat. Jag förlorade min Mamma förra året i cancer. Hon var 64, jag var 28. Alldeles för tidigt och jag orkar inte skriva om det än.
❤
Du skriver fint! Berörande!
Jag förlorade min mormor när jag var 8 år, min mamma när jag var 10, min ena moster när jag var 22, min andra moster när jag var dryga 30. Jag själv har haft cancer i sköldkörteln 2003, bröstcancerdiagnosen kom 2009. Då var jag 39 år. Den senare resulterade i borttagandet av mitt ena bröst, men förhoppningsvis gav det mig livet tillbaka.
Jag har fyra barn, den yngste är snart 2 år. Ja, han kom till efter min bröstcancer och cellgiftsbehandling. Jag ammade honom dessutom i 6 månader med mitt kvarvarande bröst.
Viljan, kärleken och tacksamheten till livet, är så stor
Tänk om man kunde få alla kvinnor, och män, att känna sina bröst istället för dessa kryptiska uppdateringar på facebook. I min tanke tror jag många många fler skulle kunna räddas på det sättet.
.
❤
Hej!
Ville bara skriva att jag blev väldigt berörd av hur fint du skrev om din farfar. Jag förlorade min morfar (inte i cancer, men demens) för ett par år sedan och jag känner igen väldigt mycket av det du skriver, särskilt oron och sorgen över att glömma. Och jag blir också fortfarande ledsenSå, tack för att du delade med dig av dina känslor.
❤
Stark text. Men jag har bröstcancer och har faktiskt inget emot facebookkampanjen.
Min mamma och min mångåriga sambo dog med mindre än ett års mellanrum i aggressiva cancerformer, och som ett brev på posten drabbades jag ett knappt år efter att sambon gått bort. Nu har det gått fyra år och sista kontrollen hägrar…
Jag vill inte, orkar inte, läsa fler cancerberättelser – nog med mitt eget elände – så jag hoppar över dem där de dyker upp. Jag skulle aldrig skriva om mina egna erfarenheter på facebook eller i en blogg. Men att uppmärksamma cancer på detta rätt oskyldiga fejanvis tycker jag är okej.
Jag hade naturligtvis inte behövt kommentera här, men ville ge en annan bild . Några av oss tycker det är ganska lagom med lite trams istället emellanåt, eftersom det ändå ger någon typ av uppmärksamhet.
Vi är ju alla olika. En del tycker den är rolig, en del bryr sig inte, men många tar illa vid sig av den. Kram till dig.
Tack! Mycket tankar runt rosa-bandet kampanjen får man när man läser kommentarerna, främst på Facebook. Har själv statusuppdaterat flera gånger med en uppmaning att istället skänka en slant, men sluppit få en massa otrevliga påhopp. Dels har jag väl en vettig vänkrets på Facebook och de som inte är vettiga kanske ändå inser att det inte är så kul att kasta skit på en som ligger.
Men det här är vad jag tänker utifrån alla kommentarer:
a) Vad i detta meddelande uppmanar till att praktiskt stödja cancerprevention och cancerforskning? Hade man bemödat sig om att 1) lägga med en länk till en specifik insamling i rosa bandet (konkret spårbarhet), 2) bg/pg-nummer, 3) länkar till information om prevention och tidig upptäckt, så hade man visat att det inte bara är en kul grej.
b) Utan tvekan har denna väsk/bh/land-kampanj fått en del att skänka, för att de blivit påminda om något de tänkt att göra eller som motreaktion, men de flesta gör ingenting. Vi är de flesta av oss lata av naturen, a) hade fått fler att agera.
c) Nån trodde Cancerfonden stod bakom detta, 1) de skulle aldrig skicka ut nåt utan att tänka på a), 2) samma grej florerar i engelskspråkiga kretsar, det är bara nån som översatt.
d) Är det bara tjejer som kan få bröstcancer och därför är det bara tjejer som kan skänka? Nej.
e) En del tycker det är fel att inte andra cancerformer har kampanjer som ger medel till forskning mot den formen. Har inte hittat nån information hos Cancerfonden som indikerar att insamlingen viks åt just bröstcancerforskningen, den kommer alla typer till del genom att cancerfonden ger anslag ur en enda pott. Rätta mig gärna om det inte stämmer, och länka i så fall till informationen. Det kampanjen gör är att uppmärksamma en av de vanligaste cancerformerna, men i sin tur kväver den också i sin framgång kampanjer för andra cancerformer. Med det menar jag inte att jag är emot kampanjen, jag är bara lite fundersam på vinsten i att lyfta fram en form så stort istället för breddad information och prevention för alla former.
f) En del tänker säkert ‘Det är så många andra som skänker till forskning, jag behöver inte.’. Men bara medicinsk forskning hjälper inte, vi är människor som sedan ska leva vidare, en del med fysiska men och de flesta med ett psykiskt bagage som inte bara går att skaka av sig. Det finns många olika patientorganisationer som arbetar med information, prevention och med att praktiskt stödja de som insjuknat och tillfrisknat. De organisationerna är också i stort behov av stöd. Skänker du inte till forskning, leta då upp den patientorganisation som ligger dig varmast om hjärtat. Har du inte några pengar att avvara kanske du kan hjälpa till på andra sätt, t.ex. som volontär?
g) Om alla som klankar ner på att vi ställer frågan om vettigheten i denna väsk/bh/land-kampanj istället hade skänkt 1 eller 10kr, hur mycket hade inte det blivit då? Och om någon känner sig kränkt för att vi ställer frågan, erkänn hur mycket du bidragit med! Jag är själv medlem i två patientorganisationer och jobbar aktivt för att informativt och ekonomiskt stödja en av dem. Som direkt motreaktion till väsk/bh/land-kampanjen har jag nyss skänkt 100 kr vardera till 4 olika cancerrelaterade organisationer. Och ja, jag lever med cancer.
Kärlek till alla och tack till Malin för att du stått/står ut med korkade påhopp!
#fuckcancer
Tack för dina ingående reflektioner, håller helt med dig! Kram
Tack, det här var också frågor jag började tänka på efter att ha delat i år (jag är ändå utbildad inom marknadsföring så jag borde väl kunna bättre eg.) Tycker dock att resan kan funka fint som symbol för resan man gör när man fått beskedet?…och det var just det här med spårbarheten jag hajade till på…varför finns det inte, och finns det eg någon koppling till riktiga rosa bandet? Har inte hittat ngt om det, bara blogginlägg. Däremot tror jag att budskapet sprider sig lättare såhär jämfört med en tung berättelse…får man pussla själv stannar budskapet dessutom i minnet, och eg. kan jag tycka att når tokigheten ut till åtminstone en så kanske det har gjort det den var tänkt att göra. Det här är ju i högsta grad något som skapar debatt och med det också medvetenhet…allt handlar kanske inte bara om att samla in pengar…
Jag förlorade min pappa 30/10 1997. Han hade cancer i mer eller mindre hela kroppen. Det tog ca 1,5 år från att han/vi fick veta att han hade cancer tills han var borta. Han blev 59 år.
12/12 2010 fick mamma besked om att hon hade ändtarmscancer. I slutet av januari 2011 började hon sin cytostatika o strålningskur som pågick i 6 veckor. Till påsk opererades hon o fick påse på magen. I oktober 2011 ”lagade” de henne så hon slapp påsen. Är friskförklarad, men jag funderar mkt ändå (o det gör säkert hon med). Mammografin går jag alltid på, senast när jag berättade att jag skulle så tyckte mina 3 stora barn (14-18 år) -Men mamma, du får inte ha cancer!- o nä, denna omgången klarade jag.
❤
Samma ålder som min pappa fyller nästa år.
Hej. Ville bara säga att du hade skrivit så fint om din farfar. Det berörde verkligen mig. Cancer är och förblir en fruktansvärd sjukdom. Med vänlig hälsning, Helena
❤
Underbart skrivet!
Man känner igen mycket av det där. Eller det mesta egentligen. Förlorade min mamma för två år sedan. Träffade henne en torsdag och då skulle hon få komma hem från sjukhuset och hon var glad och pigg. På måndagen ringde dom från sjukhuset och sa: -”Du måste komma hem, din mamma har inte långt kvar.”
Jag blev chockad. Alla sa ju att hon skulle bli ”frisk” igen.
Nu har två år gått och som du skriver: Jag är rädd att jag ska börja glömma uttryck och sånt som hon brukade säga och göra.
Det värsta för mej är att folk undviker att prata om ämnet, prata om min mamma, för dom tror att det ska göra mej ledsen. Så är det inte. Jag VILL prata om min mamma, nu mer än någonsin.
Och alla larviga statusuppdateringar och grupper liknande ”gilla om du inte tycker om cancer” står mej upp till halsen (jag tror inte det finns NÅN som gillar cancer).
Om man vill göra nåt så kan man antingen skänka pengar eller varför inte bara prata om det. Prata om de roliga minnena och hur smärtan känns.
Att läsa något sånt som du skriver känns…..bra….om du förstår hur jag menar. Man känner att det finns andra i samma sits som man kan dela minnen och erfarenheter med.
Toppenbra!
❤ Tack för din kommentar. Det är alltid svårt att veta hur man bör bemöta dödsfall. En del vill prata om det, en del vill det inte. Men ingen vill framstå som okänslig. Kram till dig.
Läste detta, det om BH.ar och handväskor struntar jag i, däremot kom jag på mig själv att fälla ett par tårar då jag läste det Du skrev om Din farfar det var vackert, en underbar kärleksförklaring och Du fick verkligen mig som läsare att känna vilket band det fanns Er emellan. Fick precis hem min egen pappa från sjukhus, hans upplevelser var i mångt och mycket desamma som Din farfars, och kanske var det lättnaden över att han kom hem som fick mig att fälla tårarna, vad vet jag. Du har däremot berört med den text Du skrev och det är det högsta betyg en skribent kan få
Kunde inte sagt det bättre själv. Tack!
Malin, och alla ni som svarat!
Ni skriver och berör och mina ögon fylls med tårar, och ändå lite lycka. Jag ser att det finns många människor som faktiskt bryr sig. Facebookstatusarna har nog ett gott syfte, men det är lätt att då tycka att man ”gjort” något fast det istället kanske bara fjärmar en från känslorna. Väldigt många, de flesta har någon anknytning till någon med cancer och vissa tycks drabbas hårt, t ex du Mimma. ❤ till dig och till er alla! Själv dog min mamma i bukspottskörtelcancer när jag var 36 och även om mina syskon nog tänkt att det skulle gå så, så kom det som en chock för mig, jag vägrade tro att det inte skulle gå bra. Det var den första död jag var nära, och det var min älskade mamma. Det var som om någon ryckt undan marken under mig och jag hamnade i min första livskris. Jag önskar jag kunde trösta alla som behöver tröst, och jag försöker i alla fall i min nära omgivning. Kärlek till er alla, tänd ett ljus för de ni saknar i helgen och glöm inte att älska er själva också!
Hamnade här via Nina, ovan, men blir inte lika provocerad som du och hon blir/blev. Skriver heller inte sånt i MIN status, för det vill jag inte, men tycker att de här statusarna med kopiera och klistra in med hjärtan också är trista. Som med alla kedjebrev kan det vara svårt att stå emot. Därför tycker jag att klistra in med postgironummer är lika dumt. Håller helt med OM att man kan dela sina erfarenheter så berör de och skapar därmed ökad medvetenhet. Du skriver så fint om din farfar. Dessutom har du helt rätt i att alla blir drabbade, närstående också så klart. Om man kan dela sina erfarenheter kring cancer är det bra. För många är det svårt.
http://spadermadame.blogspot.se/2009/12/om-den-9e-december.html
Bra! Har alltid hatat det där tramset med kedjebrev, av flera skäl. Jag tog dig på orden och skrev just detta på Facebook: ”Ett ord i rättan tid. Istället för att skriva ”hemliga” statusuppdateringar för bara tjejer, som påstås höja medvetenheten om cancer lyssnar jag till Malins uppmaning och skriver rakt ut om mina erfarenheter av cancer: Min svärmor dog i can
cer. Min älskade farbror dog i cancer. En kär vän fick bröstcancer i unga år och klarade kampen. Min väns pojkvän dog i cancer alldeles, alldeles för tidigt. En annan väns fru dog i cancer alldeles, alldeles för tidigt. En nära vän fick nyligen cancerbesked och ska snart påbörja behandling och jag hoppas innerligt att han klarar det. Och så vidare. Tala om eländet istället. Rakt ut. ”
Vackert och intelligent skrivet!!
Jag miste min far i Lungcancer för 6 år sedan. Jag hjälpte till att vårda honom de sista månader han var i livet. Han var en svår person med missbruk bakom sig och jag hade hatat honom så många gånger och så mycket under mitt liv att det egentligen var fullständigt vansinnigt att jag skulle hjälpa till att ta hand om honom. Så många gånger hade jag ju velat hjälpa till att förkorta hans liv. I alla fall i tanken. Men någonting, någonstans inom mig förstod att jag – vi – behövde det där. Att liksom göra en sista försoningsresa.
Jag är inte säker på att vi nådde fram, men vi försökte i alla fall och när jag idag tänker tillbaka på min pappa så ser jag sällan den demon jag trodde han var under så många år utan mer en person som gjorde vad han kunde efter dom usla förutsättningar han hade haft. Jag har förlåtit honom idag.
Den sista veckan i livet så sa han för första gången någonsin åt mig att han var stolt över mig. Han hade aldrig orkat göra det tidigare, ens innan han blev sjuk, men när han reds som värst av smärtor så använde han den lilla kraft han hade kvar att göra det. Efter det sjönk han ner i någon slags lugn och acceptans. När han somnade in några dagar senare så var det i stillhet och tysthet.
Hej!
Jätte fint skrivet!
Jag förlorade min mormor i cancer för två år sedan och en kort tid innan hon gick bort berättade jag för henne att hon skulle bli ”gammelmormor” . Hon blev så glad och jag tänkte nog att hon ändå skulle klara sig och få hinna träffa min underbara lilla pojke men så blev inte fallet, det var inte ens nära… jag blir många gånger väldigt ledsen när jag inser att min mormor inte kommer få träffa min son som nu dessutom ska bli storebror.
Klart att alla är olika men jag tror att vi är väldigt många som blir mer berörda av alla dessa berättelser som folk bär på än det där påhittet på facebook.
Ja Cancer är en hemsk sjukdom som tog mitt barns älskade mamma ifrån oss.
Jag kände fler som blev drabbade men dom dog fast dom tog hjälp av kemoterapi som sjukvården erbjuder så även min kära livspartner. Men jag har några andra i min vänskapkrets som har botat sin cancer (bukspottskörtelcancer-bröstcancer) genom att ändra total på sin kost som man äter.
Se denna film på youtube ”Dying To Have Known” (79.min)
(http://www.youtube.com/movie?v=DoUl7F7dWdE&feature=mv_sr)
För mer hjälp ang. Cancer se (http://www.mistelgarden.se/)
Mikael
Tack för ditt inlägg. Min mamma dog i somras av cancer, det gick så snabbt – 12.6. fick vi diagnosen (först hette det blindtarmsinflammation…), och 1.8. var hon borta. Mamma hann fylla 73 år i juli. Det är så svårt att förstå att hon inte finns med oss längre. Och, nej, det hjälper verkligen inte när någon säger att det var väl bra att det gick så snabbt. Det var det verkligen inte. Min mamma var väldigt tapper fast hon visste att hon måste lämna oss och livet. Saknar henne så, varje dag.
Förlorat både mamma som hade bröstcancer och pappa i strupcancer, haft bröstcancer själv förra sommaren och bloggar om Mat i Pinkladycookbook här på WordPress en idé som jag vill förverkliga en vacker dag. Skriva en kokbok där en del av fsg ska gå just till Bröstcancerfonden. Jag tycker också det där med Fb är dumt och skriver inte det inlägget, för jag vet hur det är att gå igenom det, vänta på hemska besked som dröjer och slutligen hur överlycklig man blir när man får ett pos besked. Önskar Dig en trevlig Allhelgonahelg och fint skrivet. Kram Mia
Kram Malin!
Pingback: Åsikternas år har nått sitt slut | Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.
Pingback: Farfar, jag skriver om dig nu | Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.
Pingback: Mest lästa inlägg på bloggen | Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.